Jag tänker högt.

Jag har funderat lite. Senast på tre saker. Först funderade jag på min blogg. Jag har inte skrivit så mycket i den. Antagligen för att jag jobbat så mycket. Jag säger inte att jag i framtiden ska skriva oftare eller mer, men jag har nu i alla fall funderat på saken - och bloggen ska åtminstone inte dö. Detta inte för att jag tycker synd om den (då jag inte hyser känslor för döda ting). Däremot för att jag i så fall kommer tycka synd om mig själv; vem skulle jag annars prata med så här dags?

Dessutom har jag funderat på Piratenpriset. Det är ett litterärt pris som detta år getts ut till Nicklas... Nicklas något... Rådström. Nu råkar det falla sig att jag läst en bok av honom, "Ängel bland skuggor", och jag förstår varför han fick priset. "Ängel bland skuggor" är som helhet något av det absolut mest politiskt korrekta idag; den handlar om det hippa samhället kring Stureplan, men den glorifierar det inte. Istället beskriver den slutskedet av en cancerdrabbad före detta reklamares liv. Detta beskrivs ingående och detaljrikt, och på samma gång som knark och sex detaljskildras, ger Rådström också en andlig inblick i romanfigurernas liv. Samtidigt alluderas det friskt till grekiska myter - och det hela blir en enda stor metasmet som kultureliten och den hippa övre medelklassen kan känna igen sig i, men ändå inte. Är det dåligt? Nej. Gillar jag det? Nej. Vann  rätt låt? Nej. 

Nu senast har jag även funderat på en sak till. Jag har faktiskt glömt vad det var, men det var viktigt för att mitt inlägg skulle få en tredelad struktur (vilket allt välskrivet ska ha). Tanken var faktiskt att den skulle vara dubbelt tredelad; dels traditionellt, med en inledning, en analys (huvuddel) och en avslutning (slutsats), men också genom en indelning med tre teser, som var och en behandlas var för sig, och sammanflätas i inledning och avslutning. Men så glömde jag den tredje tesen - trots att jag inte ens är full. Slug som jag är skapade jag nu istället omärkligt en metafiktionär tes - genom att i den romantiska ironins anda stiga ut ur texten och låta läsaren läsa om texten istället för att bara följa den och trollbindas. Den uppmärksamme läsaren finner här en dubbel metafiktion, men hur tänker jag inte berätta.

Sammanfattningsvis (vilket är ett av få ord man (nästan) aldrig får inleda en avslutning med) handlade detta inlägget inte om så mycket (notera skiftningen från presens till imperfekt, vilket inte heller rekommenderas i en formell text) och hade följdaktligen nästan kunnat vara oskrivet (skiftning till pluskvamperfekt - definitivt inte rekommenderat). Då inga nya exempel ska tas upp i slutsatsen avrundar jag här det stora hela med en liten lustighet. Om någon förstår det roliga får den hemskt gärna kommentera, för själv tycker jag att humorn är strålande.