Jag tänker högt.

Till mitt tidigare inlägg vill jag bara tillägga att jag tänker gå ur PKU. För de olyckliga stackare som inte vet vad PKU är bifogar jag två länkar.

Karolinska sjukhusets egen sida
Aggressiv wikipediaartikel

Jag är som (kanske) bekant ganska politisk. Inte jättepolitisk, men ganska. Lite sådär mysigt lagom - jag har alltid något att säga, men vägrar ofta ta ställning. När jag väl tvingas in i något fack - måste det nog blir det socialliberala. Alltså att det optimala i alla situationer är en fungerande marknadsekonomi som via den "osynliga handen" (marknadskrafterna) sköter allt och leder till en relativt rättvis fördelning av de (ändliga) resurserna som finns tillgängliga. Som socialliberal anser jag mig dock vara medveten om att marknaden ibland är otillräcknelig - resurserna som finns tillgängliga delas inte ut på bästa möjliga sätt.

Den marknadsliberale hade sett en statlig inblandning som enbart negativ - alltid till det sämre och som en symbol för samhällets ofelbara och oundvikliga förfall och kollaps. Det gör inte jag. Jag tror (eller snarare antar) att staten kan gå in och ändra utdelningen av resurser - inte i första hand mot mer jämlikhet, men mot större effektivitet (och därmed även i längden mot ökad jämlikhet). Exempel på detta är fri skolgång etc.

När begreppen nu är utredda kommer vi dock till slut ändå till sakens kärna. Jag är liberal. I liberalismens natur ligger en tro på människans inneboende frihetsbehov och ansvarstagande - i viss mån av egoistiska motiv, men i min tro även av altruistiska. Detta ansvarstagande och frihetsbehov måste mötas av staten (som ska ha en minimal inblandning). Därmed är det varje liberals innersta önskan att leva i ett samhälle där friheten sätts i första rummet och staten låter varje medborgare sköta sig själv. Det är inte förenligt med liberalismen att till synes utan anledning kraftigt begränsa individens frihet och skapa ett övervakningssamhälle. Trots detta är det precis vad den sk. liberala regeringen nu gör. Och vad vänstern och många vänstersympatisörer jag känner kraftigt kritiserar. Samhället har kantrat och politiken blivit pannkaka. Vem tycker vad och varför? En kommunist (vilken generellt tror på statens goda vilja och rättvisa) kritiserar ett övervakningssamhälle som - skapats av de liberala. Jag blir snurrig. Återkommer igen snarast.

En notering är att bloggen är uppe igen. Om någon undrar. Och jag är inte för ett storebrorssamhälle.

Tyvärr har bloggen drabbats av ett tillfälligt avbrott. Jag kan inte säga exakt hur lång tid detta kommer vara, och tills vidare har jag endast en kommentar att ge:

BÄTTRE DÖD ÄN RÖD!

Dagen började klockan 7, eller egentligen både tidigare och senare. Jag gick upp klockan 6, men var inte framme vid tivoliparken förren 07:40. Väl där var det avocade, apelsinjuice - och champagne förstås. En flaska som min pappa skämtat lite med - istället för "Pol Roger" stod det "Pol Pott", då han strukit och ritat lite. Mycket lustigt, eller nåt.

Dagen forstatte som den borde - med med sång om studentens lyckliga dar, och andra lustigheter. Vi gick till kyrkan där jag (för att skryta lite) fick ett stipendiu. Visserligen ett minimalt stipendium på 250 kr, men ändå ett stipendium, och det är ju tanken som räknas. Vi åt också lunch med vår mentor och rektorn, självklart var mycket givande. Carina (klassföreståndaren) som jag dagen till ära fått till bords berättade också några roliga anekdoter.. Och berikade mig med en historia om sin Rolex (som jag såklart aldrig hört förut). På det hela taget var allt dock mycket trevligt.

Efter en massa skrikande och hoppande var det dags för utspringning. Blommor mer skrikande, lite sjungande, och mer skrikande. Sen blev det flakåkande efter en traktor - och mer skrikande. I takt med att meningarna här blir kortare fortskred kvällen och studentflak ersattes av studentmottagning och presenter, som blev till fest på teaterbaren.

Sammantaget var det hela mycket roligt och spännande - att för första gången vara fri, på sätt och vis i alla fall, är intressant. Gårdagen var också annorlunda ur en annan synvinkel, jag festade inte fullt så hårt som jag kanske hade kunnat. Börjar jag bli vuxen? En på gränsen till skrämmande tanke - men trots allt struntade jag i sista bussen hem, utan att ha någon sovplats, det är väl i alla fall inte vuxet..?

Eller så har jag trots allt tagit mogenhetsexamen.

Idag har jag städat hela huset, dammsugit, torkat golv och städat badrummet. Mys. Jag har också hämtat ut min kostym från skräddaren och andra roliga sysslor som bäst kan förknippas med dagen före dagen. Imorgon ska jag upp tidigt, har inte bestämt hur tidigt ännu, men jag vet trots allt att det kommer bli olidligt tidigt, oavsett vilken tid jag väljer.

Med anledningen av den tidiga uppstigningen måste jag gå och lägga mig tidigt med, men trots det kommer jag knappast få min åtta timmar långa skönhetssömn som jag egentligen behöver. Tragiskt. Istället får jag kompensera med kaffe och/ eller koffeintabletter - vilket jag kanske skulle köpt i förväg, vilket jag inte har.  Nu ska jag sova - så jag orkar något imorgon...