Jag tänker högt.

Om jag vore poetiskt lagd hade jag nu skrivit en dikt. Eller om jag bara hade känt för det. Nu faller det sig så att jag varken är särskilt poetiskt lagt (och om jag är det skule jag aldrig erkänna det för någon utom den innersta kretsen) eller känner för det. Känner faktiskt inte för någonting alls, utom roliga saker förstås, som tex. att dricka hejdlöst med alkohol och göra ohämmade fyllesaker till alldeles för hög och för dålig musik, spelad av någon som mer tror att den är en DJ än verkligen är det. Det vore trevligt, men eftersom det inte kommer hända den närmaste tiden tänker jag istället sjunka djupare och djupare ner i apatins mörka, sövande och dövande träsk.

För att om möjligt pigga upp min tillvaro ska jag för övrigt från och med imorgon vara uppmärksam på allt som är fult, äckligt, roligt eller bara allmänt kommunistiskt. Sen ska jag plikttroget rapportera om det här på min blogg.

Slutligen måste jag dedikera en ursäkt till en homie i ett avlägset land; jag var jobbig innan, tur att du är långt bort så att du inte kunde slå mig... Jag lovar att bättra mig.