Marknadshyror
Marknadshyror är skit, eller hur? Liksom efterfrågestyrda priser på mat, hotellrum, datorer och allt annat. Marknadspriser leder till att de som inte har pengar inte heller kan köpa något, medan de som sparat ihop pengar för att kunna köpa det - ja, just också kan köpa det, eftersom de har råd. Resultatet av marknadshyror blir ju givetvis att de som inte har de pengar som krävs för att betala en hög hyra inte heller kan bo i fashionabla områden. På samma sätt kan inte en person med låg inkomst köpa en 50-tums LCD tv eller äta Iransk kaviar till frukost. Om detta i sig är rätt eller fel lämnar jag öppet för debatt, och koncentrerar mig istället på frågans kärna.
En fri marknad leder till en ekonomisk utslagning, där obemedlade inte kan konsumera. Orättvist kan tyckas, då det kan leda till en brutal orättvisa och snedfördelning av kapital och varor (som mat, boende och annat roligt). Å andra sidan kan man ställa frågan omvänt, och undersöka vad en styrd marknad - med icke-efterfråganstyrda priser, leder till. En rimlig konsekvens är en ökad "rättvisa", då priset inte är den avgörande faktorn, utan slumpen eller något annat, kan inte den rike köpa fler plattskärmar än den med betydligt lägre inkomst. Om detta inte bara gäller plattskärmar utan alla varor - är utgången ganska uppenbar. För att överskyla min liberala åsiktsgrund och ge ett sken av en ickevärderande analys tänker jag trots det visa på två tänkbara utfall.
Det första scenariot bygger på alla människors välvilja och hederlighet. Det finns en vilja till arbete och till att "göra rätt för sig". Alla drar sitt strå till stacken efter bästa förmåga, och eftersom alla (efter kapacitet) bidrar lika mycket, bör de ju också belönas lika. Alltså ransoneras allt, och alla får lika mycket. Antingen genom direkt ransonering (varje medborgare får ex. tre ägg per dag, två kilo socker i månaden etc.) eller genom en sk. medborgarlön (som givetvis är samma för alla). Genom dessa enkla åtgärder fördelas alla resurser lika och alla blir nöjda, glada och mätta, eller?
Om människor inte har någon större inneboende vilja att göra rätt för sig, utan istället har en inneboende vilja att smita undan sitt ansvar och utnyttja situationen, leder ovan nämnda system till att de med makt skor sig och folket lider. Arbete lönar sig inte, eftersom alla förväntas bidra efter förmåga, belönas lättja lika mycket som flit. Alltså sjunker produktiviteten markant, och istället för lika bra, får alla det lika dåligt (utom de med makt, som får det lite bättre).
Bostäder är en marknad som alla andra, möjligen är konsekvenserna ovanligt stora, men mekanismerna är fortfarande desamma som de för mat, stolar, soffor eller plattskärmar. Om priset sätts efter efterfrågan skapas en ojämlikhet - som uppmuntrar produktivitet och arbete. Frågan är om vi är beredda att betala priset av att vissa har det lite bättre - för att undvika den ultimata rättvisans pris; att alla har det lika dåligt....?
Epilog:
För den som inte omedelbart såg kopplingen mellan alla marknader och endast bostadsmarknaden kommer här en enkel förklaring. Även om resultatet av den sk. "almännyttan" inte har varit fullt så dramatiskt som jag förklarat ovan, då efterfrågan för arbete (vilket arbetslusten ju kan beskrivas vara) bestäms av utbudet av fler varor än endast bostäder, spelar de ändå en mycket stor roll då de upptar en vital roll i majoritetens ekonomi. Enligt mig är alltså inte den huvudsakliga frågan varför vi ska ta bort almännyttan, utan hur den kunde skapas i första rummet. Ett avskaffande är alltså (enligt mitt resonemang) inte någon ny eller drastisk åtgärd, utan snarare en skademinimering, och anpassning till det övriga, marknadsorienterade samhället. Kort sagt en sista (lögn, inte sista alls - finns många andra också) kommunistisk rest som måste bort - snarast.
En fri marknad leder till en ekonomisk utslagning, där obemedlade inte kan konsumera. Orättvist kan tyckas, då det kan leda till en brutal orättvisa och snedfördelning av kapital och varor (som mat, boende och annat roligt). Å andra sidan kan man ställa frågan omvänt, och undersöka vad en styrd marknad - med icke-efterfråganstyrda priser, leder till. En rimlig konsekvens är en ökad "rättvisa", då priset inte är den avgörande faktorn, utan slumpen eller något annat, kan inte den rike köpa fler plattskärmar än den med betydligt lägre inkomst. Om detta inte bara gäller plattskärmar utan alla varor - är utgången ganska uppenbar. För att överskyla min liberala åsiktsgrund och ge ett sken av en ickevärderande analys tänker jag trots det visa på två tänkbara utfall.
Det första scenariot bygger på alla människors välvilja och hederlighet. Det finns en vilja till arbete och till att "göra rätt för sig". Alla drar sitt strå till stacken efter bästa förmåga, och eftersom alla (efter kapacitet) bidrar lika mycket, bör de ju också belönas lika. Alltså ransoneras allt, och alla får lika mycket. Antingen genom direkt ransonering (varje medborgare får ex. tre ägg per dag, två kilo socker i månaden etc.) eller genom en sk. medborgarlön (som givetvis är samma för alla). Genom dessa enkla åtgärder fördelas alla resurser lika och alla blir nöjda, glada och mätta, eller?
Om människor inte har någon större inneboende vilja att göra rätt för sig, utan istället har en inneboende vilja att smita undan sitt ansvar och utnyttja situationen, leder ovan nämnda system till att de med makt skor sig och folket lider. Arbete lönar sig inte, eftersom alla förväntas bidra efter förmåga, belönas lättja lika mycket som flit. Alltså sjunker produktiviteten markant, och istället för lika bra, får alla det lika dåligt (utom de med makt, som får det lite bättre).
Bostäder är en marknad som alla andra, möjligen är konsekvenserna ovanligt stora, men mekanismerna är fortfarande desamma som de för mat, stolar, soffor eller plattskärmar. Om priset sätts efter efterfrågan skapas en ojämlikhet - som uppmuntrar produktivitet och arbete. Frågan är om vi är beredda att betala priset av att vissa har det lite bättre - för att undvika den ultimata rättvisans pris; att alla har det lika dåligt....?
Epilog:
För den som inte omedelbart såg kopplingen mellan alla marknader och endast bostadsmarknaden kommer här en enkel förklaring. Även om resultatet av den sk. "almännyttan" inte har varit fullt så dramatiskt som jag förklarat ovan, då efterfrågan för arbete (vilket arbetslusten ju kan beskrivas vara) bestäms av utbudet av fler varor än endast bostäder, spelar de ändå en mycket stor roll då de upptar en vital roll i majoritetens ekonomi. Enligt mig är alltså inte den huvudsakliga frågan varför vi ska ta bort almännyttan, utan hur den kunde skapas i första rummet. Ett avskaffande är alltså (enligt mitt resonemang) inte någon ny eller drastisk åtgärd, utan snarare en skademinimering, och anpassning till det övriga, marknadsorienterade samhället. Kort sagt en sista (lögn, inte sista alls - finns många andra också) kommunistisk rest som måste bort - snarast.
Kommentarer
Trackback
