Jag tänker högt.

Det är lov. Nice helt enkelt. Känns som om bloggen börjar självdö. Som om den svälter långsamt, i brist på föda. Jag kan riktigt se hur den vrider sig och kvider i invärtes smärtor. Stackars, stackars blogg! Det får inte ske. Jag måste mata den bättre i framtiden, undrar vad den kan tänkas vilja äta?

Själv vet jag åtminstone vad jag är sugen på nu... frukost.