Jag tänker högt.

Jag går ner till bussen. Full av förväntan kliver jag ombord, utbyter hastigast de vanliga artighetsfraserna med busschauffören och betalar snabbt 23 kronor för en timmes väntan. Jag letar upp ett säte där även platsen bakom är ledig, sätter mig och fäller ner stolen. Sen somnar jag. Efter en timme vaknar jag av det skarpa ljuset när chauffören tänder alla lamporna. Bländad, blind och yrvaken stapplar jag likt en A-lagare ut ur bussen. En vägg av svartklädda och EMOs slår emot mig när jag går ut genom dörren från resecentrum; jag tar ett hårdare grepp om påsen med vodkaflaskan i.

Nej, så var det inte. Jag åt middag med min mamma och mormor, det var trevligt. Förrätt, huvudrätt, efterätt också kaffe och kaka på det. Nästan pinsamt småborgerligt, men samtidigt faktiskt riktigt trevligt. Dessutom slipper jag både otrevliga busschaufförer, stirrande alternativa och ett trist Frimus där jag ändå inte vill vara. Dessutom sparar jag pengar. Fan vad torr jag är! Hjälp...