Jag tänker högt.

Söndag. Jo, det är söndag, och det är Paris. I Stockholm, Köpenhamn, Oslo - New York, eller egentligen vilken icke-katolsk stad som helst i hela världen med minst en miljon invånare, hade veckodagen inte spelat någon som helst roll. Paris ligger dock i Frankrike, vilket råkar vara ett katolskt land. Detta i sin tur innebär att allt, ALLT, ALLT - är stängt. Sammanfattningsvis har jag alltså vandrat omkring i en död storstad, vilket är måttligt roligt om man jämför med dess naturliga, och betydligt livligare tillstånd.

Skicklig och med tur som jag är kom jag dock eftter en stund på att jag tidigare blivit tipsad om ett judiskt kvarter - som dessutom råkar vara ett centrum för mode och dylikt. Då judar inte firar söndag, utan lördag - borde rimligen affärerna av tradition vara öppna där. Det var de också, eller vissa i alla fall. Restaurangerna var åtminstone inte stängda, så det blev lite klädinköp - bland annat ett par likadana Lee-jeans som jag redan hade (de är ju perfekta, så varför våga något nytt?). Dessutom åt jag lunch två gånger - eftersom restaurangerna var öppna, och eftersom de var bra och inte alltför dyra. Hungrig var jag egentligen inte särskilt alls. Vad som händer nu är något oklart - bara gud vet. Dock är jag rätt trött, och imorgon är ju dedikerad inköpsdag, så det blir nog inköpslisteskrivande (skämt åsido) och mental uppladdning. Typ.

Ciao.

Då var man här. That's nice.

Jag har svikit min modesta men ändå lojala läsarkrets. Jag har inte tagit mitt ansvar. Bloggen förtjänar inte att finnas - eller snarare; jag förtjänar inte att fortsätta ha den kvar. Bloggen har nog aldrig förtjänat något alls. Jag är dock inte redo att låta den dö - eller kanske destrueras är mer passande - riktigt ännu. Tanken att ventilera sina tankar på ett obegripligt sätt till människor som egentligen inte bryr sig, och verkligen inte kan förstå vad jag egentligen menar, är på ett paradoxalt sätt tilltalande.

"Bloggen" kommer ändra namn och inriktning. Som en markering försvinner designen och den tramsiga klockan. Från och med nu slutar jag hymla: detta är för min skull, ingen annans. Jag tjänar inga pengar på detta, och jag får inga kontakter. Men om du finner det läsvärt är du välkommen att lyssna, när jag Tänker högt. 

Dator. ja, då köpte man just en. 7500 kr fattigare är man - och det känns ju som vanligt lagom bra. Med betoning på lagom. Vilket jävla ord. Typiskt Sverige. kallt och jävligt. Hoppas åtminstone den fungerar. 

Imorgon mina vänner - då ska jag skriva.

Det har gått tretton dagar sedan jag senast skrev. Jag vet inte om någon längre läser, men det är egentligen oväsentligt. Jag jobbar. Nu har jag jobbat drygt 200 timmar i Juli, vilket är ganska mycket, närmare bestämt ca 120% jämfört med heltid. Om man jämför med barnarbetare i Pakistan som får samma årslön som jag får på max en halv dag är det dock inte så mycket, trots sin ringa lön arbetar de många timmar, kanske som kompensation? Det var egentligen också oväsentligt.

Nu längtar jag efter semester. Kanske kommer ett inlägg till en annan dag. Vem vet. JHVH?

Frågan är om detta verkar förvirrat...?

Jag har funderat lite. Senast på tre saker. Först funderade jag på min blogg. Jag har inte skrivit så mycket i den. Antagligen för att jag jobbat så mycket. Jag säger inte att jag i framtiden ska skriva oftare eller mer, men jag har nu i alla fall funderat på saken - och bloggen ska åtminstone inte dö. Detta inte för att jag tycker synd om den (då jag inte hyser känslor för döda ting). Däremot för att jag i så fall kommer tycka synd om mig själv; vem skulle jag annars prata med så här dags?

Dessutom har jag funderat på Piratenpriset. Det är ett litterärt pris som detta år getts ut till Nicklas... Nicklas något... Rådström. Nu råkar det falla sig att jag läst en bok av honom, "Ängel bland skuggor", och jag förstår varför han fick priset. "Ängel bland skuggor" är som helhet något av det absolut mest politiskt korrekta idag; den handlar om det hippa samhället kring Stureplan, men den glorifierar det inte. Istället beskriver den slutskedet av en cancerdrabbad före detta reklamares liv. Detta beskrivs ingående och detaljrikt, och på samma gång som knark och sex detaljskildras, ger Rådström också en andlig inblick i romanfigurernas liv. Samtidigt alluderas det friskt till grekiska myter - och det hela blir en enda stor metasmet som kultureliten och den hippa övre medelklassen kan känna igen sig i, men ändå inte. Är det dåligt? Nej. Gillar jag det? Nej. Vann  rätt låt? Nej. 

Nu senast har jag även funderat på en sak till. Jag har faktiskt glömt vad det var, men det var viktigt för att mitt inlägg skulle få en tredelad struktur (vilket allt välskrivet ska ha). Tanken var faktiskt att den skulle vara dubbelt tredelad; dels traditionellt, med en inledning, en analys (huvuddel) och en avslutning (slutsats), men också genom en indelning med tre teser, som var och en behandlas var för sig, och sammanflätas i inledning och avslutning. Men så glömde jag den tredje tesen - trots att jag inte ens är full. Slug som jag är skapade jag nu istället omärkligt en metafiktionär tes - genom att i den romantiska ironins anda stiga ut ur texten och låta läsaren läsa om texten istället för att bara följa den och trollbindas. Den uppmärksamme läsaren finner här en dubbel metafiktion, men hur tänker jag inte berätta.

Sammanfattningsvis (vilket är ett av få ord man (nästan) aldrig får inleda en avslutning med) handlade detta inlägget inte om så mycket (notera skiftningen från presens till imperfekt, vilket inte heller rekommenderas i en formell text) och hade följdaktligen nästan kunnat vara oskrivet (skiftning till pluskvamperfekt - definitivt inte rekommenderat). Då inga nya exempel ska tas upp i slutsatsen avrundar jag här det stora hela med en liten lustighet. Om någon förstår det roliga får den hemskt gärna kommentera, för själv tycker jag att humorn är strålande.

Två saker. Först, ett visst släktnamn förföljer mig just nu. Jag känner minst två av dem, minst sex andra, som jag inte känner, har de senaste veckorna ätit på Buhres där jag jobbar, och nu när jag läser Dagens Industri står ännu en av dem omnämnd. Vad fan är detta!!?

Och sak två; Bloggen är inte nere - men jag orkar verkligen inte skriva mer just nu. Återkommer.

Som bekant inbringar jag mitt leverne inom restaurangbranschen. Inom denna bransch, liksom inom alla andra, antar jag, finns det ett antal mycket långsamma människor. Om man utför något under press blir detta en mycket stor belastning (givetvis). Då jag nu är upptagen blir det inte längre, men slutsatsen är förhoppningsvis solklar. Jag hatar långsamma människor.

Jag fick mitt betyg idag. Jag fick 40. Det är 20.0.

Jag jobbar. Allstå, jag jobbar inte just nu, men i princip alltid annars. Detta inlägget blir inte så matigt; troligen är det därför - men kanske inte endast därför - eller?

Köpte häromdagen en piggvar (900 gram). Igår åt jag den. Både traditionellt och nyskapande dock. Jag tillredde den med skirat smör, pepparrot och dillkokt färskpotatis - enligt konstens regler. Men jag varken ugnsbakade den eller kokade den (piggvaren då), utan jag grillade den. Då jag delade den i bitar efter tjocklek som jag sedan grillade efter hand som jag åt ledde detta till att hela piggvaren blev perfekt tillagad (istället för att de tunna bitarna blir överlagade) och att jag under hela middagen hade ångande varm och helt nylagad fisk att äta - istället för ljummen efter en kvart.

Detta var kanske trist att läsa - men poängen var bara att grillen är underbar. Grilla medan ni kan, innan det är försent!!!

Till mitt tidigare inlägg vill jag bara tillägga att jag tänker gå ur PKU. För de olyckliga stackare som inte vet vad PKU är bifogar jag två länkar.

Karolinska sjukhusets egen sida
Aggressiv wikipediaartikel

Jag är som (kanske) bekant ganska politisk. Inte jättepolitisk, men ganska. Lite sådär mysigt lagom - jag har alltid något att säga, men vägrar ofta ta ställning. När jag väl tvingas in i något fack - måste det nog blir det socialliberala. Alltså att det optimala i alla situationer är en fungerande marknadsekonomi som via den "osynliga handen" (marknadskrafterna) sköter allt och leder till en relativt rättvis fördelning av de (ändliga) resurserna som finns tillgängliga. Som socialliberal anser jag mig dock vara medveten om att marknaden ibland är otillräcknelig - resurserna som finns tillgängliga delas inte ut på bästa möjliga sätt.

Den marknadsliberale hade sett en statlig inblandning som enbart negativ - alltid till det sämre och som en symbol för samhällets ofelbara och oundvikliga förfall och kollaps. Det gör inte jag. Jag tror (eller snarare antar) att staten kan gå in och ändra utdelningen av resurser - inte i första hand mot mer jämlikhet, men mot större effektivitet (och därmed även i längden mot ökad jämlikhet). Exempel på detta är fri skolgång etc.

När begreppen nu är utredda kommer vi dock till slut ändå till sakens kärna. Jag är liberal. I liberalismens natur ligger en tro på människans inneboende frihetsbehov och ansvarstagande - i viss mån av egoistiska motiv, men i min tro även av altruistiska. Detta ansvarstagande och frihetsbehov måste mötas av staten (som ska ha en minimal inblandning). Därmed är det varje liberals innersta önskan att leva i ett samhälle där friheten sätts i första rummet och staten låter varje medborgare sköta sig själv. Det är inte förenligt med liberalismen att till synes utan anledning kraftigt begränsa individens frihet och skapa ett övervakningssamhälle. Trots detta är det precis vad den sk. liberala regeringen nu gör. Och vad vänstern och många vänstersympatisörer jag känner kraftigt kritiserar. Samhället har kantrat och politiken blivit pannkaka. Vem tycker vad och varför? En kommunist (vilken generellt tror på statens goda vilja och rättvisa) kritiserar ett övervakningssamhälle som - skapats av de liberala. Jag blir snurrig. Återkommer igen snarast.

En notering är att bloggen är uppe igen. Om någon undrar. Och jag är inte för ett storebrorssamhälle.

Tyvärr har bloggen drabbats av ett tillfälligt avbrott. Jag kan inte säga exakt hur lång tid detta kommer vara, och tills vidare har jag endast en kommentar att ge:

BÄTTRE DÖD ÄN RÖD!

Dagen började klockan 7, eller egentligen både tidigare och senare. Jag gick upp klockan 6, men var inte framme vid tivoliparken förren 07:40. Väl där var det avocade, apelsinjuice - och champagne förstås. En flaska som min pappa skämtat lite med - istället för "Pol Roger" stod det "Pol Pott", då han strukit och ritat lite. Mycket lustigt, eller nåt.

Dagen forstatte som den borde - med med sång om studentens lyckliga dar, och andra lustigheter. Vi gick till kyrkan där jag (för att skryta lite) fick ett stipendiu. Visserligen ett minimalt stipendium på 250 kr, men ändå ett stipendium, och det är ju tanken som räknas. Vi åt också lunch med vår mentor och rektorn, självklart var mycket givande. Carina (klassföreståndaren) som jag dagen till ära fått till bords berättade också några roliga anekdoter.. Och berikade mig med en historia om sin Rolex (som jag såklart aldrig hört förut). På det hela taget var allt dock mycket trevligt.

Efter en massa skrikande och hoppande var det dags för utspringning. Blommor mer skrikande, lite sjungande, och mer skrikande. Sen blev det flakåkande efter en traktor - och mer skrikande. I takt med att meningarna här blir kortare fortskred kvällen och studentflak ersattes av studentmottagning och presenter, som blev till fest på teaterbaren.

Sammantaget var det hela mycket roligt och spännande - att för första gången vara fri, på sätt och vis i alla fall, är intressant. Gårdagen var också annorlunda ur en annan synvinkel, jag festade inte fullt så hårt som jag kanske hade kunnat. Börjar jag bli vuxen? En på gränsen till skrämmande tanke - men trots allt struntade jag i sista bussen hem, utan att ha någon sovplats, det är väl i alla fall inte vuxet..?

Eller så har jag trots allt tagit mogenhetsexamen.

Idag har jag städat hela huset, dammsugit, torkat golv och städat badrummet. Mys. Jag har också hämtat ut min kostym från skräddaren och andra roliga sysslor som bäst kan förknippas med dagen före dagen. Imorgon ska jag upp tidigt, har inte bestämt hur tidigt ännu, men jag vet trots allt att det kommer bli olidligt tidigt, oavsett vilken tid jag väljer.

Med anledningen av den tidiga uppstigningen måste jag gå och lägga mig tidigt med, men trots det kommer jag knappast få min åtta timmar långa skönhetssömn som jag egentligen behöver. Tragiskt. Istället får jag kompensera med kaffe och/ eller koffeintabletter - vilket jag kanske skulle köpt i förväg, vilket jag inte har.  Nu ska jag sova - så jag orkar något imorgon...

Brukar inte skriva sånt här då det dels är pinsamt, vräkigt och osmakligt, men dels även för att det dessutom är fantastiskt vidrigt att hänga ut någon person offentligt för något personen i fråga skulle skämmas för (om det offentliggjordes). Detta är dock ett undantag. Jag har valt att göra detta undantag av två skäl. Dels är hela scenariot roligt och underhållande - och passar in i min ansvarslösa profil, men detta i sig hade inte räckt, och ursprungligen hade jag inte tänkt skriva om det. Dels har dock personen det gäller också redan omnämnt mig på sin bilddagbok, inte med namn, men klart identifierbar. Dessutom har jag omnämnts på ett inte helt finkänsligt sätt. Sammantaget anser jag att detta ger mig rätt till följande integritetskränkande text.

23e maj övervarade jag ett sk. 3:3 evenemang i Kristianstad. Där drack jag, dansade jag och gjorde andra saker som hör studenten till. Tydligen dansade jag med en tjej - vi kan kalla henne lisa. Hon kände igen mig sedan tidigare (vilket hon inte klargjorde). Inget mer hände. Senare får jag e-post av henne, där det står att att hon kände igen mig osv. Brevet avslutas med "I'm not stalking you". Jag funderar och grubblar över vem fan denna människa kan vara, men snäll som hon var skrev hon sitt fulla namn i brevet. Enkelt, jag läser hennes bilddagbok, där det kommer fram spännande saker som att "[jag] ser ju inte dålig ut" men att jag ju tyvärr känns lite "'begagnad?' med någon [hon] känner". Spännande, men det är inte allt. Det står också vad jag gjorde när jag inte dansade med henne - och en liten kommentar till det. I kombination med brevet - kan man säga beundrarbrevet (ja), blir detta givetvis mycket roligt - och när hon sedan även skriver andra saker (som jag dock av hänsyn inte tar upp här) blir det självklart ännu intressantare.

Kanske blir min poäng inte tydlig nog för att jag inte ger tillräckligt med "kött på benen", men i så fall är det ett pris jag får betala. Frågan är trots allt om man kan skriva vad som helst om andra människor i ett offentligt rum, som både "blogg.se" och "bilddagboken.se" faktiskt är, och vilka konsekvenser det får. Det påverkar verkligen andra; tex. läste jag ju det hon skrivit om mig, vilket knappast var avsikten - och det påverkar givetvis mig. Men framförallt påverkar man sig själv - om man blottar sina innersta tankar för den som orkar och vill lyssna, är risken naturligt nog stor att tankarna kommer på avvägar. Följdfrågan blir, har folk ingen koll på vad de skriver, eller skiter de bara i det?

ps. Om detta inte blev begripligt så - återigen, jag får inte betalt, så jag skiter i det.

Nu ska jag ut och springa i mina tights. Så det så.

Idag har jag städat huset - dammsugit, moppat och annat kul. Det är normalt sett något av det värsta jag vet, men nu har jag ju trots allt semester, och då hör det till - och semester är onekligen bra.